Frilansjeppen Nicklas drar på sig halsduken och åker till Kafé Deluxe för att lyssna på Mattias Hellberg och The White Moose.

Jag tror jag hade hört lite av Mattias Hellberg tidigare, men inte mycket. Litegrann med Nationalteatern – men vem har inte spelat med dem? – och så lite på The White Moose myspace-sida innan för att se ifall jag vill gå på spelningen. Och det lät ju helt okej, så varför inte

Skickade över länken till Tommy på MSN och även han skulle kunna tänka sig gå. Veckan kom och gick och Tommy blev kidnappad till en firmafest nere i Malmö dör han satt och surfade på hotellrummet. Jag gick till spelningen själv. Sådant stör mig inte, bio och musik går utmärkt att njuta av ensam. Det blir bara en lite dryg väntan innan det börjar, tid som hade varit mycket bättre använt till att prata nörderier och dumheter.

Prick tolv slog de första ackordet och jag blev positivt överraskad. Inte bara av ackordet i sig och punktligheten, utan även av ljuset och ljudet. Kafé Deluxe har haft lite svajigt med båda, den ena har varit ruskigt röddränkt och den andra har varit dov och lite grötig. Vilken som var vilken får du lista ut själv. Trots dessa svagheter har stället alltid varit charmigt och riktigt bra för musik, nu blev det bara ännu bättre.

Jag tror de spelade igenom hela skivan plus en och annan icke-the-White-Moose-låt, tror jag. Det var jävligt svängigt och lekfullt, där det ibland utbröt spontandans bland publiken av det bättre slaget – det sneare är inte alls vanligt där enligt min erfarenhet. Till och med jag hade lite svårt att stå still vilket ibland gjorde det svårt att fotografera. Fast jag dansar aldrig så var lugna. Inget sådant hände från min sida.

Jag tänker inte rabbla upp låtar och så för jag har ingen aning om vad de heter. Eller jo, tror jag de kallade låten där Mattias dansade djävulsdans på scenen – fast bara med hornen framme och inte svansen – för Final Call. Helt säker är jag inte men hur som helst: jävligt bra. Klart bättre att uttråknings-surfa i Malmö.

(Dubbelvinylen kostade tyvärr lite mer än jag hade på mig, och jag frågade inte om vad CD:n kostade. Lite synd för jag föredrar att ge pengar direkt till artisten. Jag har nog förvandlats till en äcklig vinylknarkare så jag lär skaffa den oavsett…)

Kafé Deluxe, 19/12 -08

Text: Nicklas Andersson