Redan när han kom ut på scenen var något konstigt. Thåström var glad. Väldigt glad.
Ja, jag var skeptisk men det höll inte i sig så länge. Min hållning alltså, Thåström sken igenom hela spelningen och verkade ha genuint kul. Han hoppade runt, pekade, och fastnade aldrig riktigt i det där grottmans poserandet. Det var inte alls riktigt vad jag hade väntat mig. Det var bättre. Rejält mycket bättre — och då är Thåström en sådan där person vars musik funnits med grymt länge.
Die Mauer är väl ingen favorit — egentligen, om jag ska vara helt ärlig så tcyker jag den inte ens är bäst på Ebba Grön-skivan — men den fungerade riktigt bra här i en avskalad nästan halvakustisk version. En där Thåström med sitt begränsade gitarrspel öppnar och sedan glider Ossler och de andra in allt eftersom.
Det är för övrigt rätt talande om allt på spelningen. Gruppen leker sig fram och det känns aldrig framtvingat utan mer naturligt när de ger gamla låtar nyare nyanser eller i vissa fall fungerande musik. Alla vill till himlen exempelvis på det sista och det kändes konstigt nog som om att delar av publiken var tröttare på vissa av låtarna än bandet själva. Oftast brukar sådant vara tvärt om.
Möjligtvis hade det kunna blivit något bättre inomhus precis som all musik men samtidigt hade nog lite försvunnit då, när regndropparna kommer precis på rätt tillfälle i Aldrig någonsin komma ner. Just där och då, med regnet i precis rätt mängd och med det monotona musikslingorna från scenen som träffade mig i bröstet, då andades jag in log och bara tittade upp mot himlen.
På skiva har hade aldrig the Haters övertygat. Orden fanns där men det fanns en distans, något återhållsamt över den. Här, elektriskt, sprakade det om den. Den kändes för första gången jag har hört den som den hyllning det egentligen är. För att säga något om låtarna som spelades, för visst hade några kunnat bytas ut mot andra som jag tycker är bättre men orka tjafsa om sådant.
Något jag ångrar? Nja. Kanske skulle jag tagit en till öl. Eller fotat istället för att lämna kameran hemma. Och kommit lite tidigare så att jag hade kunnat se Freddie Wadling istället för att bara lyssna och höra honom ge en riktigt bra cover på Radioheads Creep på håll. Fast mest ångrar jag att jag inte sett Thåström live tidigare, även fast de senaste gångerna inte har varit mitt fel.
Text: Nicklas Andersson