Den enda gången Rob Zombie tidigare har varit i Sverige var, enligt honom själv, för flera tusen år sedan. Då var det tydligen ingen som såg dem. När han intog Festival-scenen på Sweden Rock 2011 var publiken betydligt större.
Rob Zombie, eller Robert Cummings som han egentligen heter, vet onekligen hur man behandlar en publik. Det låter säkert besynnerligt att kalla en vrålande, blodsminkad best med galen outfit, skitiga dreads och gråsprängt skägg för charmig, men det är precis vad han är.
Rob Zombie rusar fram och tillbaka över scenen, ut på avsatsen, hoppar, skuttar, dansar och headbangar med en energi som närmst får mig att tänka på Bruce Dickenson, efterfrågar blonda svenskar (fast de som har skägg räknas inte), hoppar ner till kravallstängslet och hälsar på den extatiska publiken, sparkar ut badbollar i publikhavet och viftar med svenska flaggan.
Jag är osäker på exakt när jag började lyssna på Rob Zombie, men det var tillräckligt länge sedan för att jag inte kan fundera på det utan att känna mig gammal. Hans plattor Hillbilly Deluxe och Sinister Urge spelas fortfarande med jämna mellanrum, och hans skräckfilmer har jag sett ett antal gånger.
Rob Zombie är skräckrock när det är som bäst. Det är heavy metal, med inslag av industrimetal, och oftast med grymt sköna basgångar. I brist på bättre ord, kan man kalla det för ett jävligt härligt gung.
Att äntligen få se Rob Zombie live har varit något jag sett fram emot länge. Långt, långt före jag fick reda på att han skulle komma till Sweden Rock 2011. Det var den här spelningen som var mitt absoluta måste under alla de tre dagarna jag varit på festivalen.
Och Rob Zombie levererade – med råge. Jag gick därifrån med ett stort fånigt leénde på läpparna. Det var jag inte ensam om.
Avslutningsvis saknades en detalj för att göra konserten fulländad; Robs fru Sheri Moon Zombie. Jag kan dock inte motivera varför hon skulle vara där, men ändå…
Länkar:
Kul att du också var där. Var du på presskonferensen också? Vårt blogginlägg om Rob Zombie kommer lite senare idag.