Mustasch kliver upp på en av Sweden Rocks scener, framför en imponerande mängd publik, och genomför en gôrtråkig spelning efter standardmall 1A.

Första gången jag såg Mustasch var på Hultsfred för några år sedan. Det var innan de hade slagit igenom på allvar, innan Ralf Gyllenhammar dykt upp i TV-sofforna och tävlingsprogrammen, och gjort intervjuer för varenda svensk tidning och radiokanal. Då var deras spelning fantastiskt bra och det märktes att bandet hade skitkul på scen.

Jag såg sista spelningen med originaluppsättningen på Liseberg, och därefter har jag sett dem ett par gånger innan de spikat nuvarande trummis och leadgitarrist. På en spelning i Halmstad hade de plockat in en lokal förmåga på extragitarr, en svinfull fetknopp som spelade gubbrockssolon och missade hälften av noterna – det lät för jävligt. I Linköping gav bandet en gång en så uttråkad spelning att vi lämnade lokalen innan de var klara.

Mustasch på Sweden Rock Festival 2011 gör samma spelning som de gjort den senaste tiden. Alla de gamla vanliga låtarna harvas igenom, Ralf drar några göteborgsskämt om att supa och har allsång till intromelodin från barnprogrammet Sagostunden från 70-talet (nananaa-nananaa), för att övergå till skvallerbyttabingbong.

Har du sett en Mustaschspelning de senaste åren, behöver du inte se en till, för de är precis likadana. Det här hade inte varit så farligt om det inte vore för att bandet ser ut att ha förskräckligt tråkigt på scen. Allt går helt på rutin och fullständigt glädjelöst.

Jag älskar Mustaschs musik, och lyssnar mer än gärna på plattorna. Men live har de blivit en enda lång gäspning.

Länkar:

• Livestage