I hemlandet Portugal är Moonspell det största inom heavy metal. På Sweden Rock Festival 2011 intar de scenen med ett så glatt humör att stereotypen om black metal får sig en rejäl törn…
Det bästa med stora festivaler är att man inte bara kan se riktigt stora band, utan även trava runt mellan scenerna och alltid hitta något nytt som man inte tidigare hört. Jag har förvisso hört talas om Moonspell sedan tidigare, men kan inte påstå att jag fastnat för deras gothiska black metal.
Men som så ofta är det en helt annan upplevelse att lyssna på musiken via exempelvis Spotify, och att höra och se dem live.
Bandet från Portugal må vara det största inom metal i hemlandet, men när deras speltid konkurrerar med Accept, är det en inte allt för stor publik på plats. De som är där rycks dock snabbt med. För att vara ett mörkt gothband verkar Moonspell ha ovanligt roligt på scen, vilket smittar av sig på publiken.
Moonspell har lekt lite med popigare musik – om man nu kan kalla det för det. Men i dagsläget har man återgått till ursprunget.
Utan att på något sätt påstå att jag har stenkoll på black metal, och med risk för att reta gallfebern på en del läsare, vill jag nog säga att Moonspell levererar en hel del popinfluerade black metal-låtar. Det kanske låter som en besynnerlig kombination, men det är det egentligen inte. Det är mörkt och tungt, men det är också refränger som publiken skrålar med i.
Min (oftast) bättre hälft, Emma, delar inte min smak för den tyngre genren av metal, men i spelhäftet för Sweden Rock har hon klottrat ner “bättre än så här blir inte dålig musik”. Det är ett väldigt bra betyg från en som inte alls uppskattar riktigt tung hårdrock.
Personligen blev jag väldigt positivt överraskad. Jag hade egentligen inte planerat att se Moonspell, eftersom jag inte har någon större koll på dem, men efter att ha blivit mättad på Accept och behövde sitta ner en stund, råkade vi hamna framför deras scen. Strax därefter stod jag längst fram och headbangade.
Det bästa med stora festivaler som Sweden Rock, är att man hela tiden kan snubbla in på spelningar med band man knappt känner till. Moonspell var en sådan spelning. Jag hade inte tänkt att se dem, utan det var en ren slump att jag hamnade där. Och det är jag glad för.
Den som trodde att black metal var melankoliskt, mörkt och dystert, borde ha sett det här. Moonspell hade helt enkelt i det närmaste oförskämt kul på scen. Härlig spelning!
Länkar: