Iron Maiden på Ullevi är inget annat än en fantastisk upplevelse. Hur ska man kunna sätta ord på det här? Dilletant försöker.
Jag vet ärligt talat inte vad jag ska säga.
Tillsammans med Ola åkte jag till Göteborg för att se Iron Maiden på Ullevi. Ingen av oss hade sett Maiden live tidigare, om man räknar bort otalet inspelningar. Inför resan hade jag lyssnat in mig ordentligt på de låtar som beräknades spelas. Jag kan erkänna att jag verkligen gillar Iron Maiden, men jag är inget extremt fan. Frågar någon om vilket som är mitt favoritband säger jag Metallica före Iron Maiden.
Men jag visste att Iron Maiden erbjuder en bättre scenshow än Metallica – vilka vi såg på Stadion i Stockholm förra året. Så mina förväntningar var stora inför spelningen. Väldigt stora. Men att det skulle vara så här bra hade jag aldrig kunnat vänta mig. Visst gav Maiden oss allt vi räknat med; Bruce Dickenson rusar runt på scen, Steve Harris sätter foten på monitorn och använder galoppbasen som kulspruta ut över publiken, Nicko McBrain gör pukrullningar, Dave Murray står och ler hela tiden och Janick Gers snurrar och jonglerar med gitarren och Adrian Smith gör coola solon. Check.
Fast sedan var det helheten. De många backdropsen, strålkastararbetet, eldflammorna, explosionerna, fyrverkerierna, Eddie och för att inte tala om Bruces underbara utläggningar och skämt mellan låtarna. Bruce såg verkligen ut att stortrivas och han verkade ärligt rörd över alla de 56 132 personer som letat sig in på Ullevi.
Helheten över liveuppträdandet. Det är det som jag inte vet hur jag ska beskriva. När vi gick därifrån kunde ingen av oss sätta några ord på det. Fy fan, sa vi i kör. Fy fan vad bra! Bussresan hem gick i tystnad. Det gick inte att säga något. Vi satt bara och stirrade rakt fram och försökte smälta upplevelsen.
Fy fan.
Jag kan inte sätta ord på det. Iron Maiden live ska inte sättas ord på. Det räcker att läsa recensionerna i exempelvis Aftonbladet för att se att jag inte är ensam om det. Inte heller där kan skribenten få fram något väsentligt. Han skriver “Stunder då nackhåren reser sig, då varje cell i kroppen skriker av lycka och då hjärtat slår 666 slag i minuten”. Jag kan bara nicka och hålla med. Och stirra framför mig, blunda och se återblickar och möjligtvis klämma fram ett fy fan.
Fantastiskt. Helt jävla fantastiskt.
Betyg: 5/5 Dilletanter
Helt grymt var det. detta blev min femte maiden-konsert och den var som du sa…Fy fan!! det är svårt att beskriva för någon som inte var där själv.
Förstår att de var grymt! Jag såg dom på stadion iår, det är precis som du säger helt obeskrivligt. Ändå är jag besviken på ljudet på stadion, det var betydligt bättre i globen 2003. O jag kan tänka mig att de var bra mycket fetare på Ullevi än sketna stadion :/