Nästa år är det 30 år sedan Depeche Mode släppte sin första skiva. 20 av dessa år har de varit ett av världens största band. För 15 år sedan blev de ett av mina favoritband. Nu har jag sett dem live.
Jag var beredd på att låtlistan skulle vara bra, jag var beredd på att sångaren David Gahan skulle vara en karismatisk frontman och jag var beredd på att det skulle vara en visuellt spännande upplevelse. Alla låtar har sina egna små kortfilmer. Men att de skulle vara ett så bra liveband trodde jag inte.
Spännvidden i Martin Gores låtskrivande och deras ständiga vilja att gå vidare resulterar i en varierad afton trots att bandet helt ignorerar sina fyra första skivor och inte spelar något inspelat före 1986 års Black Celebration. Det är egentligen bara texterna som är konsekventa. När de på baksidan till sitt förra album Playing The Angel sammanfattade allt med songs about pain and suffering in various tempos skämtade de bara delvis.
De börjar med tre av de bästa låtarna från senaste och fortfarande växande albumet Sounds Of The Universe. Turnén kallas förstås Tour Of The Universe. In Chains smyger långsamt igång och följs av Wrong och Hole To Feed innan klassikerlampan tänds och vi får i tur och ordning Walking In My Shoes (tackar som frågar), It´s No Good (gåshud), A Question Of Time (Gahan gör helikoptern med mikrofonstativet), Precious (tårar) och World In My Eyes. Här förlorar jag kontrollen redan vid första ackordet.
Sedan hänger Martin Gore av sig gitarren, han växlar mellan några väldigt snygga modeller under kvällens gång, och sjunger Insight och Home (ännu en favorit jag inte vågade hoppas på) ensam med piano. Applåderna ljuder så högt att han både ler och vinkar. När resten av bandet kommer ut på scenen igen fortsätter Gahan, som trots allt onekligen är en bättre frontman än Gore, att äga Malmö Arena.
Det är ingen tvekan om att det är kärlek i den nästan utsålda arenan. När det är dags för refrängen i Enjoy The Silence backar Gahan bort från sin mikrofon och signalerar er tur. Trots de stora låtarna där världens mest kända Basildon-trio visar sig vara ett rockband av rang är det ändå kvällens tredje och oväntade Gore-låt som är den absoluta höjdpunkten för mig.
När han kommer upp ensam på scenen för det första extranumret och melodislingan till One Caress försiktigt smyger fram ler jag med hela ansiktet. Det är en av mina favoritlåtar och den spelas väldigt sällan live. Sedan följer Stripped med sitt stegrande intro, rysaren Behind The Wheel och en Personal Jesus där Gahan förmodligen skulle kunna gå på vatten och kvällen avslutas med att 11 000 personer sjunger reach out and touch faith för allt vad det svarta tyget håller.
Om det är så här smärta och lidande känns ber jag att få återkomma.
Betyg: 4 av 5 Dilletanter
Länkar: