Ett av de stora banden på 2008 års West Coast Riot-festival var Bad Religion. Då deras skivor snurrat i min spelare i många år såg jag verkligen fram emot att äntligen se dem live.
De börjar onekligen bli lite åldersstigna, de fem herrarna i Bad Religion. Sedan de släppte sin första fullängdare How could hell be any worse? 1982 har de med god kontinuerlighet lyckats producera en jäkla massa plattor. Trots att det i grunden handlar om tre-ackords-punkrock (nåja), går det inte att ta miste om att det handlar om Bad Religion, och inga andra, när man hör deras musik. Då som nu. Fast sångaren Greg Graffin låter lite annorlunda nu, än vid starten 1980, då han var femton år.
Farbröderna är ren och skär energi på scen, och de sätter ribban högt när de – som så ofta – inleder sin hårt reglerade speltid med 21th Century Boy, den låt som många förknippar med Bad Religion. Festivalbesökare kommer naturligtvis rusande för att sjunga med i låten och snart verkar alla stå framför Bad Religions scen. Personligen får jag mig ett par törnar från fulla typer, vilket man dessvärre får räkna med.
Gitarristen Greg Hetson och basisten Jay Bentley studsar runt på scenen som varsin flipperboll, och i mitt stilla sinne hoppas jag att jag också har lika mycket energi när jag når deras ålder. Graffin är känd för att hålla schyssta mellansnack, men eftersom schemat på festivaler är så pressat finns det tyvärr inte utrymme för allt för mycket prat.
Fast nog skrattade många högt när han varnande ropade upp till tjuvlyssnarna som stod på Götaälvbron, och berättade att det förra året var någon som hoppat från just där de stod; ”The Misfits were playing, and I guess he couldn’t take it anymore”.
Spellistan sträcker sig över hela Bad Religions historik. Det är en salig blandning man har fått till, men så har man också ett jäkligt omfattande bibliotek att välja från. Att deras låtar sällan översträcker tre minuter gör så klart att spellistan blir lång, den korta tiden till trots. Förutom 21th Century Boy får man bland annat även skråla med i uppskattade Punk Rock Song (vad annars kan man vänta sig?), Suffer och Generator.
Ett annat problem med tidspressen hör ihop med faktumet att de två stora scenerna ligger precis jämte varandra. Under tiden ett band spelar så gör man soundcheck på andra scenen, och detta var på gränsen till löjligt just under Bad Religions spelning. Var man tvungna att testa sångmikrofonen i flera minuter på så hög volym att man nästan överröstade Bad Religion? ”Ett, ett, ett, tre, tre, tre!” Tack så mycket för det.
I övrigt kan bara sägas att Bad Religion alltid är Bad Religion (utom på New America, för där vet jag inte vilka de var – vi lär till exempel nog aldrig få höra I love my computer på scen). Spelningen var klart sevärd, men jag tror de gör sig mycket bättre när de har en egen konsert. Nu blev det lite rutinmässigt.
Betyg: 3 av 5 Dilletanter