Tindersticks är tillbaka med sitt tionde album Falling Down A Mountain och denna gång är de verkligen tillbaka. Ett fan som gett upp ler förtjust och sätter sig i baren med en whisky.
Efter 2003 års lätt förvirrade Waiting For The Moon splittrades brittiska bandet Tindersticks. Och med splittrades menar jag splittrades – tre av medlemmarna hoppade av, tre fortsatte. Däribland sångaren och låtskrivaren Stuart A Staples. Mannen som likt få andra kan gestalta den allra blåaste melankolin utan att det blir självömkan. Mannen som 2001 sjöng just dying slowly, it´s seems better than shooting myself med en sådan uppgiven röst att jag inte kunde göra annat än tro honom.
2008 släppte gruppen sin första skiva som trio, men The Hungry Saw lät för mycket som det gamla Tindersticks och något som jag trodde mig vara klar med. För bara en vecka sedan möttes vi igen och istället för att prata gamla minnen var det denna gången ett nytt band som med Falling Down A Mountain hittat något nytt.
Skivan låter bitvis rent av glad, i alla fall med dessa herrars mått mätt, och det inledande titelspåret svänger skönt jazzigt och får det att rycka i benen. Nerven är tillbaka. Ska man jämföra med något av deras tidigare album är det Simple Pleasures som ligger närmast. Här finns samma direkthet och avskalade ljudbild, samma lätt aviga ackord som inte riktigt vill veckla ut sig vid första lyssningen. Multiinstrumentalisten och stråk/blås-arrangören Dickon Hinchliffe var en av de tre som hoppade av och det går inte att förneka att det finns mer luft i ljudbilden denna gång.
Harmony Around The Table och She Rode Me Down är de rakaste poplåtarna de gjort på elva år. I den förstnämnda sjunger de tom la-la-la-la i kör flera gånger. Har de blivit glada? Förmodligen inte, de är fortfarande från Nottingham. Men det svänger och den långsamma död Staples önskade sig första gången vi träffades känns långt borta. I låten Black Smoke sjunger han i alla fall att han har svart rök i lungorna och ögonen. Det känns tryggt, trots allt, att inte allt är nytt. I den fina duett-med-kvinna-tradition som bandet närt har turen denna gång kommit till kanadensiska sångerskan Mary Margaret O’Hara som är med på låten Peanuts (som handlar om att vara någons jordnöt – och varför inte?). No Place So Alone slutar med en inräkning och är väl också ett tecken på att de haft kul i studion.
Tindersticks har alltid gjort musik för nattens allra ensammaste timmar, men den här gången finns det en soluppgång man vågar tro på i andra änden.
Den åttonde mars står de på scen på KB i Malmö, dagen efter spelar de på Trädgårn i Göteborg och den fjortonde gästas Debaser Medis i Stockholm.
Betyg: 4 av 5 Dilletanter.
Länkar: