Ett av historiens hårdaste och envisaste rockband kommer åter till Sverige för tre spelningar. Det är inte förrän december, men det skadar inte att börja uppvärmningen i tid…

När en journalist en gång intervjuade Motörheads svenske trummis Mikkey Dee, konstaterade journalisten att bandets medlemmar börjar bli till åldern komna, och han frågade vad de ska göra när de blir för gamla för att spela. ”Då byter nog Lemmy ut oss”, svarade Mikkey Dee.

I december återvänder Motörhead till ett av deras favoritländer – Sverige. Då är det dags för tre spelningar i Göteborg, Karlstad respektive Stockholm. Sverige är ett av de länder där Motörhead har en stor hängiven skara fans och de brukar spela här med jämna mellanrum. Förra året såg jag dem på Sweden Rock Festival. Det var en grym upplevelse, med klassiker efter klassiker, och därtill dök den gamla Bomber-riggen upp igen.

Lemmy Kilmister är en legend. Hur han vid 63 års ålder fortfarande är vid liv, och framför allt kapabel till att genomföra konsert efter konsert i rasande tempo, är ett mysterium. Han gör knappast en hemlighet av att han dricker konstant, och i sin bok White Line Fever förklarar han att han inte vågar sluta dricka, eftersom att han är rädd för att kroppen vant sig så mycket vid Jack Daniels att den skulle sluta fungera om han blev nykter.

Lägg därtill alla år av amfetaminmissbruk. Smeknamnet Lemmy sägs komma från att han alltid ville låna pengar till att köpa amfetamin; ”Can you lem’ me some money?”. Även bandnamnet Motörhead är en referens till amfetamin, då missbrukare kallas för just motorheads.

Lemmy Kilmister är en legend. Men han är fan ingen förebild.

Fast egentligen är hans privata leverne inte vår sak att ha rota i. Det enda som räknas är att Motörhead, sedan 1975, visat var skåpet ska stå när det gäller heavy metal. Få band inom heavy metal eller trashmetal kan säga att de inte hämtat inspiration från Motörhead. Metallica är till exempel stora fan av Motörhead, och de nämner jämt dem (och Diamond Head) som musikaliska förebilder. Metallica har också spelat in ett par covers av Motörhead-låtar som du kan hitta på Garage Inc-samlingen. Och vice versa – Motörhead har spelat in röjiga covers av Enter Sandman och Whiplash.

Sedan 1975 har bandmedlemmar kommit och gått, men Lemmy har alltid stått i mitten, hamrat på basen och rosslande vrålat ut sina låtar. Sedan ett bra tag tillbaka består bandet, förutom Lemmy, av tidigare nämnda Mikkey Dee (som hängt med sedan 1991) och gitarristen Phil Campbell (1984). Bandet har till och från haft en extra gitarrist. Inte för att det behövs, för trion lyckas alldeles ypperligt med att bygga upp en massiv vägg av tung hårdrock.

På ett sätt skulle jag kunna jämföra Motörhead med Bad Religion. De har bägge hållt på i många år, och de levererar precis vad vi fans vill ha. Kritiker gnäller naturligtvis på att de inte utvecklas och skapar något nytt, men ibland är det faktiskt skönt med band som skiter i det och gör sin grej.

Min favoritplatta är Overkill från 1979. Den tänker jag lyssna på om och om igen fram till december, för att vara rejält uppvärmd då jag hoppas att Dilletant-redaktionen har möjlighet att besöka en av spelningarna.

Slutligen måste jag berätta att vi har döpt en av våra katter till Lemmy. Fast det är inte mycket heavy metal över den katten, så fet och lat som han är…

• Motörheads officiella hemsida
• Aftonbladet: Motörhead kommer till Sverige
• Dagens Nyheter: Lemmy kan åtalas för nazistmössa
• Svenska Dagbladet: Motörhead kommer till Sverige
• Expressen: Motörhead i naziskandal