Att Mötley Crües låtskrivare och tillika basist Nikki Sixx lever är ett under. Att han levde rock and roll-myten till fullo, visste vi, men efter att ha läst hans biografi inser man hur sjuk han egentligen var. Rättelse! Är.

För drygt ett år sedan fick jag ett Crohnsskov och hamnade på lasarettet för tarmvila och medicinering i en vecka. Vad passade då, med dagliga doser smärtstillande, bättre att läsa än The Dirt, biografin om Mötley Crüe, ett av historiens skitigaste och galnaste hårdrocksband?

Jag har aldrig varit något stort fan av Mötley Crüe. I min värld har de alltid varit ungefär i samma fack som Sex Pistols – ett band som i första hand handlar om att marknadsföra sig genom att vara sviniga och visa dåligt uppfostrade, och kanske först i tolfte hand ha någon koppling till musik.

Den inställningen justerades inte mycket efter att ha läst The Dirt. Däremot fick jag upp intresset för Mötley Crüe. Jag gillade boken skarpt och det var en väldigt roande läsning. Det gav en bra inblick i vad som händer när ett rockband har för lite förstånd och plötsligt kan få vad de vill. Dessutom visade den vad som förmodligen egentligen hände innan mediarapporteringen skruvade händelserna.

Medlemmarna har berättat om situationer från sina egna vinklingar, vilket blev fantastiskt komiskt när Nikki Sixx – som måste anses som bandets hjärna – skäms över en historia och ber om ursäkt, medan Vince Neil – som inte kan anses ha någon hjärna över huvud taget – brett skryter om det samma situation som om han anser det vara en merit att ha förnedrat så många människor som möjligt.

När detta skrivs har jag återigen blivit inlagd med ett Crohnsskov. Och naturligtvis tar jag vid där jag slutade, genom att plocka upp Nikki Sixx egna självbiografi Heroin Diaries.

Boken är lättläst med sitt speciella utformande. Grunden är dagboksanteckningar gjorda av Sixx under ett antal år på mitten av 80-talet, då han var som värst nere i herointräsket. Sedan har materialet utvecklats ut med kommentarer från dagtid – både från Nikki Sixx själv, men även av de andra killarna i bandet, turnéledare, en nyfrälst och tidigare svårt nerdrogad ex-flickvän (typisk missbrukare som flyttar sitt överdrivna insnöande från heroin till Jesus), hans mamma och syster, och flera andra.

Heroin Diaries är dels en historia om Mötley Crüe, men det är även en historia om en väldigt sjuk ung man som har hamnat helt snett. När man läser de gamla dagboksanteckningarna kan man snabbt se att det kommer att braka åt helvete. Klassiska missbrukarsymptom, depression, psykoser och mycket annat. Nikki Sixx är numera nykter och ren sedan flera år tillbaka, men bilden han målar upp av sig själv är ingen vacker syn…

Sixx förklarar att han hoppas att boken kommer att skrämma någon från att börja använda droger. Jag skulle bli väldigt förvånad om den inte gör det. Om någon läser Heroin Diaries och därefter tycker att det verkar vara bra och cool idé att börja med kokain och heroin, har den personen allvarliga problem.

Heroin Diaries är ärlig och öppen, rå och äcklig, trovärdig och helt sinnessjuk. Däremellan är den även väldigt roande – beroende på hur man ska tolka Mötley Crües uppträdande. Ibland skrattar man högt åt hur jävla korkade och självupptagna de små asen är, som när Vince Neil blir arg över en senapsburk, och kastar den i väggen så att den exploderar och skär sönder hans hand precis innan de ska gå på scen. Men oftast blir man bara förbannad och önskar att man varit där för att ge dem en fet smäll.

Allra värst av alla var Nikki Sixx.

Det är inget han skryter om. Han skäms uppenbart och det är fascinerande att se hur han trots detta återberättar allt och utlämnar sig så pass som han gör.

3 av 5 Dilletanter