Det har tagit ett par veckor, men nu har jag läst Människohamn och Hanteringen av odöda av John Ajvide Lindqvist.

Läshastigheten slår inga rekord under mammaledigheten, av förståliga skäl. Jag känner mig tvingad att skriva en liten recension av böckerna, eftersom jag absolut inte tänkt läsa dem, och definitivt inte trodde jag skulle tycka om dem.

När filmatiseringen av Låt den rätte komma in gick upp på biograferna blev jag mer eller mindre tvingad att gå. Jag hade aldrig hört talas vare sig filmen eller John Ajvide Lindqvist. Jag gick dit med föresatsen att se en dålig, svensk vampyrfilm. Jag gick ut från bion och tyckte att jag sett en dålig, svensk vampyrfilm. Jag övertygad om huvudpersonen i filmen var psykotisk, och bara inbillade sig alla de skräckhändelser han upplevt.

När jag läst Människohamn, vilken var den första av författarens böcker jag läste, förstod jag att huvudpersonen i Låt den rätte komma in inte var psykotisk. Det gick upp för mig att det helt enkelt handlade om skräck. Stephen King-skräck. Inget bakomliggande pretto-nonsens. Låt den rätte komma in var en film som var en film, och människohamn var en bok som var en bok. Det var bara det, och det var uppfriskande.

Det var så ovanligt med en svensk bok som var så enkel i sin helhet, och som dessutom var skriven i skräckgengren att jag genast kastade mig över Hanteringen av odöda. Jag blev inte besviken, även om jag nog tycker att Människohamn var strået vassare.

Människohamn handlar om ett barns mystiska försvinnande. Den handlar om hur barnets far gör allt för att få sin dotter tillbaka. Storyn är egentligen simpel, men med alla inslag av mystik, övernaturligheter och obehagliga känslor blir det en riktigt bra bok. I Hanteringen av odöda får vi läsa om hur det svenska samhället hanterar lik som väckts upp ur sina gravar. Vi får följa ett antal personer vars släktingar blivit ”odöda”, och vi får ta del av de känslor som väcks.

I normala fall sträckläser jag kriminalromaner och chiclit, och blev därför rejält uppfriskad av den värld författaren skapat till sina huvudpersoner. I Ajvide Lindqvists världar är det fullkomligt normalt med parallella universum, vampyrer, levande döda och slemmiga husdjur som ger sin ägare övernaturliga egenskaper. Huvudpersonerna chockeras sällan av de händelser, som de allra flesta människor skulle kalla omöjliga, löjliga eller rent av få dåndimpen av.

John Ajvide Lindqvist har fått liten plats i mitt hjärta, och om han lyckas klämma ur sig ett par böcker till skulle jag tro att jag tar dem också till mig.

Människohamn och Hanteringen av odöda får 4 av 5 Dilletanter