Böcker om The Rolling Stones brukar handla mer om sex och droger än om rock´n´roll, men According To The Rolling Stones sätter musiken i första rummet. Bara att tacka och läsa.
Det är lätt att driva med ett gäng snart sjuttioåringar som fortfarande åker runt och återskapar vad de gjorde i tjugoårsåldern. Jag måste erkänna att jag förmodligen skämtar om dem oftare än jag lyssnar på dem. Jag måste också erkänna att The Rolling Stones aldrig varit mitt band. Men det är också svårt att inte bli imponerad. Vi kanske kan enas om att det är ett tag sedan de var intressanta på skiva – men ur ett rent sociologiskt perspektiv finns det material här till en hel konferens.
According To The Rolling Stones är verkligen bandets egen historia och består av citat från intervjuer gjorda speciellt för boken, men man känner onekligen igen många av anekdoterna. Det är dessutom lika intressant att se vad som kommit med som att se vad som utelämnats.
Mick Jagger, Keith Richards och Charlie Watts har spelat ihop sedan 1963. Basisten Bill Wyman hoppade av 1993 och medverkar inte. Han tyckte kanske att han redan berättat sin historia i självbiografin Stone Alone. Lite mer oväntat är att Ronnie Wood är med redan från början av berättelsen, trots att han inte blev medlem förrän 1975 (vilket är ungefär i mitten av boken), men är med i historien som fan och observatör.
Mick Taylor tycks tyvärr inte ha blivit tillfrågad. Detta trots att han var gitarrist (och förmodligen den bästa gitarristen de haft – Keith tycks hålla med) 1969-1974 på de skivorna som många anser vara höjdpunkten på bandets karriär och som helt klart huserar många av de låtar som än idag är ryggraden i deras konserter. Vi kan nämna de ganska oantastliga Let It Bleed, Sticky Fingers och Exile On Main Street. Naturligtvis även liveskivan Get Yer Ya-Ya´s Out.
Roligt att notera är att den annars kroniskt intervjutrötte Charlie Watts är en så aktiv del av boken. Som en av rockens mest stilbildande trummisar har han alltid satt musiken i första hand och inte doktorerat i kemi med de andra. Watts tycks faktiskt, lite otippat, varit väldigt inblandad i t ex utformingen av deras olika scenkonstruktioner tillsammans med Mick Jagger. Jagger själv är märkligt frånvarande i vissa kapitel av boken. Kanske beror denna lite oväntade balans på att Watts inte är lika sönderintervjuad. Eller på att han, tillsammans med Dora Lowenstein och Philip Dodd, varit med och sammanställt boken?
I utkanten finns Brian Jones, som gick från att vara något av bandets ledare och the pop star till apa på deras rygg med uppsvällt ansikte innan han fick sparken 1969. Han drunknade i sin pool kort därefter bara 27 år gammal. Här finns också Ian Stewart, permanent icke-medlem som spelade piano på skivor och turneér, men som på managern Andrew Loog Oldhams order inte fick vara med på bilder för att hans utseende inte ansågs vara rätt. Stewart gick bort 1985, 47 år gammal.
Intressant att notera: det går inte att hylla The Rolling Stones utan att hacka på The Beatles. Men de sparkar i alla fall uppåt. Sparkandet görs förvisso av medarbetare till bandet och inte av medlemmarna själva. Det är värt att minnas att dessa två band faktiskt var vänner under sextiotalet. Bägge tjänade förstås på att skivsläppen inte krockade.
Ska man bara läsa en bok om The Rolling Stones och tycker musiken är intressantare än allt runt om är det hit man ska vända sig. 300 sidor är rent av i minsta laget.
Betyg: 3 av 5 Dilletanter.
Länkar:
Besök The Rolling Stones hemsida
Läs om The Rock And Roll Circus, som inte nämns i boken
Lyssna på svängande samlingen Hot Rocks 1964-1971 på Spotify