Den 26 juli bär det av till Göteborg för att kolla på Iron Maiden. Fanboy Ola Claesson värmer upp oss med en måste-läsa-krönika!
I slutet av åttiotalet ville jag åka och titta på Iron Maiden i Stockholm, men jag fick inte för mamma. Det gjorde henne till ondskan personifierad. Jag köpte videon Maiden England istället. Den innehöll en konsert från turnén jag inte fått gå på och jag såg den fler gånger än vad som var rimligt. Några år senare lämnade sångaren Bruce Dickinson bandet och jag tröttnade också. Det kom en hel våg brittiska band som just då var mer intressanta.
2003 sändes konserten på Ullevi live i både radio och TV. Bruce Dickinson var tillbaka och jag blev överkörd i TV-soffan. De hade börjat bli ett hårdrockens svar på Bruce Springsteen och Run To The Hills var deras Hungry Heart. Det visade sig att jag fortfarande kunde nästan alla texterna utantill och att de nu medelålders britterna åldrats betydligt bättre än många av deras kollegor som jag också växte upp med (med hänsyn till mitt yngre jag vill jag inte nämna vilka de andra artisterna var).
Grundaren och ledaren Steve Harris ska ha mycket av äran för detta. Han påstås ofta vara envis och det kan förvisso vara något negativt, men det har gynnat hans skapelse. Oavsett hur trenderna inom hårdrocken har utvecklats, om det för tillfället varit flanellskjorta, läder eller svettband som varit modernt, har Steve Harris stått där med armarna i kors och bara fortsatt skriva Steve Harris-låtar. Han är hårdrockens Burt Bacharach. När man hör en låt som Bacharach ligger bakom hör man att det är han som ligger bakom. Harris har samma kvalitet och konsekvens i sitt sätt att komponera, använda harmonier, sätta samman ackord och få fram nyanser i ofta komplexa låtbyggnader.
Nu har Iron Maiden förvisso inte alltid låtit likadant. De tre senaste skivorna, gjorda efter Dickinsons återkomst, har till stora delar innehållit progressiva toner som tidigare bara fick spelrum på någon enstaka låt per skiva. När bandet utvecklats har de gjort det efter eget intresse, inte efter radions intresse. De har heller inte haft några stora radiohits. Enstaka singlar har nått högt på listorna, främst i deras hemland England, men radion stöd har de fått klara sig utan. Egentligen lite konstigt med tanke på deras starka melodier. Detta resulterade i att gruppen tvingades turnéra för att nå ut och detta i sin tur resulterade i att fansen redan från början såg den energiska järnjungfrun som sitt band, inte någon annans. En sådan samhörighet kan inte skapas med reklam.
Lägg till detta en i det närmaste oändlig rad klassiska hårdrocksepos och du har en rimlig förklaring till att bandet efter ganska exakt trettio år fortfarande säljer 90 000 biljetter snabbare än man hinner säga galoppbas. Många av de samtida som fick sitt genombrott i vad som kallades New Wave Of British Heavy Metal spelar numera på klubbnivå, om de alla finns kvar - Iron Maiden tycks gå åt andra hållet.
På lördag intar de Ullevi igen och den här gången är jag på plats. Den här gången har jag biljett. Vid trettio års ålder ska jag få uppleva mina tonårs t-shirttryck live. Låtlistan består av bandets åttiotalsmaterial plus nittiotalaren Fear Of The Dark. De obligatoriska Iron Maiden, The Number Of The Beast, Run To The Hills, The Trooper, Aces High och 2 Minutes To Midnight blandas med sällan spelade Heaven Can Wait, Powerslave, Moonchild, The Clairvoyant och kolossen Rime Of The Ancient Mariner. Recensionerna har varit lyriska. Har man vuxit upp med hårdrock går det inte att göra annat än att le när man ser låttitlarna. Jag är fullt inställd på ett jäkla ös. Jag är fullt inställd på klumpar i halsen.Jag är fullt inställd på att sjunga mig hes. Jag är fullt inställd på att det inte kommer vara någon större idé att gå på någon annan konsert den närmaste tiden.
Även om den åtta meter långa mumifierade maskoten Eddie sprutar eld med ögonen och är bandets mest kända medlem och Bruce Dickinson kommer få de 55 000 i publiken att skrika när han ber oss och välförtjänt kommer få oss att äta ur hans hand tycker jag vi ska skänka en tanke till mannen med det långa håret, den vita basen och vänsterfoten på monitorn. Utan Steve Harris skulle inte kvällen vara möjlig.
Heaven can wait ´til another day, lyder texten. Men väntan är snart över. På lördag är jag där.