“Joni Mitchell totalsågar Bob Dylan”, skriver Aftonbladet. Hon har påstått att den helige Bob, mannen som uppfann judeafrot och envisas med att kamma publiken mothårs, är en fejk. Hon har förstås rätt.
Robert Allen Zimmerman föddes i den lilla gruvstaden Duluth i Minnesota i en judisk medelklassfamilj. Han har senare hävdat att han under sin uppväxt tågluffade med Woody Guthrie i sydstaterna och att han rymde med en cirkus. När han kom till Manhattan 1961 lämnade han rock´n´rollen, la Little Richard tillfälligt på hyllan och började umgås i (vänster)politisk medvetna folkmusikkretsar. Den unge Dylan gjorde om sig till redan nämnde Guthrie och började skriva långa agitatoriska och allegoriska texter. Under en konsert i New York 1964 hävdade han att hans föräldrar var bortgångna. De befann sig i publiken.
Några år senare tröttnade han på att vara talesman för människor som inte förstod honom. Folkmusik var för tjocka människor, hävdade han i intervjuer. Då återskapade han sig som popstjärna och både sov och duschade med mörka solglasögon på. Hans texter blev surrealistiska (the moon is not yellow, it´s chicken) och fansen tyckte inte om det. Han skaffade elgitarr och kompgrupp och vände ryggen mot de som köpte hans skivor – samtidigt som de anklagade honom för att ha sålt sig, hur nu det gick ihop. De anklagade honom för att vara Judas. Det trodde han inte att han var och kontrade med att skruva upp volymen lite till. Sedan blev han nybyggare med liten hatt, litet skägg och ganska stor familj. I åtta år uppfostrade han barn och lät motvilligt myten växa fritt. Hans texter blev mer jordnära. That big fat moon is gonna shine like a spoon.
Mannen som föddes som Zimmerman har förresten alltid hävdat att hans artistnamn kommer från släktnamnet Dillon. Alla andra hävdar att det kommer från författaren Dylan Thomas. 1975 gjorde han storstilad comeback med Blood On The Tracks, nu hade han blivit någon sorts zigenare, som alla hävdar handlar om hans separation från hustrun Sarah. Dylan själv antydde i sin självbiografi att texterna var inspirerade av den ryske författaren Vladimir Nabokovs noveller. Han – Dylan, inte Nabokov – har tidigare påstått att han inte skriver confession songs. Sedan bjöd han på en tokreligiös period, en luvan-uppdragen-och-mörka-solglasögon period och en lever-han-fortfarande period innan han gjorde storstilad återkomst med Time Out Of Mind 1997.
Bob kan sin bluesmytologi och visste betydelsen av att hitta på en bra bakgrund. Om Robert Johnson kunde gå ner till korsningen vid midnatt och sälja sin själ till djävulen så kan väl Bob i alla fall få tågluffa med Woody Guthrie? Det är inte för mycket begärt. Och är det något jag inte litar på är det artister som säger att de bara är sig själva. Det tror jag Joni håller med om. Eller vad säger du, Roberta Joan Anderson?
Länkar:
Lyssna på intervjuer med Bob Dylan på Spotify
Läs en nybörjarguide till några av Bob Dylans bästa skivor
PS. Av bilden att döma är Bob just nu inne i en fas av äldre-farbror-kan-inte-riktigt-knyta-sin-fluga. DS
Fast alltså Mr. Zimmerman himself har ju klart och tydligt konstaterat att hans artistnamn är inspirerat av Dylan Thomas……… do your research properly.
Han har lika “tydligt konstaterat” motsatsen flera gånger och hävdat att namnet kommer från “Dillon”, som han påstår är ett släktnamn på hans mammas sida. Detta påståendet har senare bevisats felaktigt av folk med mer fritid än undertecknad.
Med största sannolikhet kommer namnet från Dylan Thomas, men Bob själv har aldrig varit konsekvent när han gett svar på denna fråga och därför går det inte att ge ett definitivt svar på vad som är rätt och fel.
I sin självbiografi Chronicles Volume One antyder Bob att namnet kommer från Thomas, men å andra sidan antyder han också att texterna på Blood On The Tracks hämtades från en novellsamling av Nabokov. Så vad himself säger vågar jag inte alltid trust. Det är usually a lot of rök och speglar när Bob Dylan uttalar himself.