Mustasch kliver upp på en av Sweden Rocks scener, framför en imponerande mängd publik, och genomför en gôrtråkig spelning efter standardmall 1A.

Första gången jag såg Mustasch var på Hultsfred för några år sedan. Det var innan de hade slagit igenom på allvar, innan Ralf Gyllenhammar dykt upp i TV-sofforna och tävlingsprogrammen, och gjort intervjuer för varenda svensk tidning och radiokanal. Då var deras spelning fantastiskt bra och det märktes att bandet hade skitkul på scen.

Jag såg sista spelningen med originaluppsättningen på Liseberg, och därefter har jag sett dem ett par gånger innan de spikat nuvarande trummis och leadgitarrist. På en spelning i Halmstad hade de plockat in en lokal förmåga på extragitarr, en svinfull fetknopp som spelade gubbrockssolon och missade hälften av noterna – det lät för jävligt. I Linköping gav bandet en gång en så uttråkad spelning att vi lämnade lokalen innan de var klara.

Mustasch på Sweden Rock Festival 2011 gör samma spelning som de gjort den senaste tiden. Alla de gamla vanliga låtarna harvas igenom, Ralf drar några göteborgsskämt om att supa och har allsång till intromelodin från barnprogrammet Sagostunden från 70-talet (nananaa-nananaa), för att övergå till skvallerbyttabingbong.

Har du sett en Mustaschspelning de senaste åren, behöver du inte se en till, för de är precis likadana. Det här hade inte varit så farligt om det inte vore för att bandet ser ut att ha förskräckligt tråkigt på scen. Allt går helt på rutin och fullständigt glädjelöst.

Jag älskar Mustaschs musik, och lyssnar mer än gärna på plattorna. Men live har de blivit en enda lång gäspning.

Länkar:

• Livestage

Den enda gången Rob Zombie tidigare har varit i Sverige var, enligt honom själv, för flera tusen år sedan. Då var det tydligen ingen som såg dem. När han intog Festival-scenen på Sweden Rock 2011 var publiken betydligt större.

Rob Zombie, eller Robert Cummings som han egentligen heter, vet onekligen hur man behandlar en publik. Det låter säkert besynnerligt att kalla en vrålande, blodsminkad best med galen outfit, skitiga dreads och gråsprängt skägg för charmig, men det är precis vad han är.

Rob Zombie rusar fram och tillbaka över scenen, ut på avsatsen, hoppar, skuttar, dansar och headbangar med en energi som närmst får mig att tänka på Bruce Dickenson, efterfrågar blonda svenskar (fast de som har skägg räknas inte), hoppar ner till kravallstängslet och hälsar på den extatiska publiken, sparkar ut badbollar i publikhavet och viftar med svenska flaggan.

Jag är osäker på exakt när jag började lyssna på Rob Zombie, men det var tillräckligt länge sedan för att jag inte kan fundera på det utan att känna mig gammal. Hans plattor Hillbilly Deluxe och Sinister Urge spelas fortfarande med jämna mellanrum, och hans skräckfilmer har jag sett ett antal gånger.

Rob Zombie är skräckrock när det är som bäst. Det är heavy metal, med inslag av industrimetal, och oftast med grymt sköna basgångar. I brist på bättre ord, kan man kalla det för ett jävligt härligt gung.

Att äntligen få se Rob Zombie live har varit något jag sett fram emot länge. Långt, långt före jag fick reda på att han skulle komma till Sweden Rock 2011. Det var den här spelningen som var mitt absoluta måste under alla de tre dagarna jag varit på festivalen.

Och Rob Zombie levererade – med råge. Jag gick därifrån med ett stort fånigt leénde på läpparna. Det var jag inte ensam om.

Avslutningsvis saknades en detalj för att göra konserten fulländad; Robs fru Sheri Moon Zombie. Jag kan dock inte motivera varför hon skulle vara där, men ändå…

Länkar:

• HD.se: Häxfilm nästa för Rob Zombie
• HD.se: Joan Jett ensam bland männen
• Livestage.se
• Expressen: Rob Zombie nästan odödlig
• Rob Zombie officiell webbsajt

I hemlandet Portugal är Moonspell det största inom heavy metal. På Sweden Rock Festival 2011 intar de scenen med ett så glatt humör att stereotypen om black metal får sig en rejäl törn…

Det bästa med stora festivaler är att man inte bara kan se riktigt stora band, utan även trava runt mellan scenerna och alltid hitta något nytt som man inte tidigare hört. Jag har förvisso hört talas om Moonspell sedan tidigare, men kan inte påstå att jag fastnat för deras gothiska black metal.

Men som så ofta är det en helt annan upplevelse att lyssna på musiken via exempelvis Spotify, och att höra och se dem live.

Bandet från Portugal må vara det största inom metal i hemlandet, men när deras speltid konkurrerar med Accept, är det en inte allt för stor publik på plats. De som är där rycks dock snabbt med. För att vara ett mörkt gothband verkar Moonspell ha ovanligt roligt på scen, vilket smittar av sig på publiken.

Moonspell har lekt lite med popigare musik – om man nu kan kalla det för det. Men i dagsläget har man återgått till ursprunget.

Utan att på något sätt påstå att jag har stenkoll på black metal, och med risk för att reta gallfebern på en del läsare, vill jag nog säga att Moonspell levererar en hel del popinfluerade black metal-låtar. Det kanske låter som en besynnerlig kombination, men det är det egentligen inte. Det är mörkt och tungt, men det är också refränger som publiken skrålar med i.

Min (oftast) bättre hälft, Emma, delar inte min smak för den tyngre genren av metal, men i spelhäftet för Sweden Rock har hon klottrat ner “bättre än så här blir inte dålig musik”. Det är ett väldigt bra betyg från en som inte alls uppskattar riktigt tung hårdrock.

Personligen blev jag väldigt positivt överraskad. Jag hade egentligen inte planerat att se Moonspell, eftersom jag inte har någon större koll på dem, men efter att ha blivit mättad på Accept och behövde sitta ner en stund, råkade vi hamna framför deras scen. Strax därefter stod jag längst fram och headbangade.

Det bästa med stora festivaler som Sweden Rock, är att man hela tiden kan snubbla in på spelningar med band man knappt känner till. Moonspell var en sådan spelning. Jag hade inte tänkt att se dem, utan det var en ren slump att jag hamnade där. Och det är jag glad för.

Den som trodde att black metal var melankoliskt, mörkt och dystert, borde ha sett det här. Moonspell hade helt enkelt i det närmaste oförskämt kul på scen. Härlig spelning!

Länkar:

• Livestage.se
• Ystads Allehanda: Massivt mörker som känns
• Sydsvenskan om hårdrock förr och nu
• Kristianstadsbladet
• Moonspell på Facebook

I slutet av augusti 2005 nådde orkanen Katrina staden New Orleans. Skyddsvallarna höll inte för trycket. Kostnaden för skadorna uppskattas till 100 miljarder dollar.  80% av staden hamnade under vatten och mer än 1500 personer omkom. Bushadministrationen fick snart kritik för sin bristande insats, eller snarare frånvaro av insats. Många hävdar att regeringens frånvaro berodde på att många av stadens invånare är färgade människor i USA:s arbetarklass.

Bland David Simons tidigare projekt kan nämnas Homicide: Life On The Street och The Wire. När hans senaste serie Treme hade premiär låg mina krav på en nästan orimlig nivå. Jag har nu sett de två första avsnitten och kan inte göra annat än lyfta på hatten. Treme är uppkallad efter en av New Orleans centrala stadsdelar med en befolkning som är huvudsakligen färgad och av kreolursprång.

Första avsnittet utspelas sex månader efter orkanen och folk försöker långsamt hitta tillbaka till den vardag som ligger i ruiner och den stad som är raserad. Hittar tillbaka gör också de turister som vill uppleva en stad som är både historisk och levande, en stad där jazzen föddes innan den blev finkultur och började framföras av äldre farbröder i koftor.

Det råder inte brist på bra karaktärer och skådespelare. Här finns den kämpande musikern Antoine Batiste spelad av Wendell Pierce, mer känd som Bunk i The Wire. Här finns återvändande barägaren Albert Lambreaux spelad av Clarke Peters, mer känd som Lester Freamon i The Wire. Här finns politikern Toni Bernette spelad av Melissa Leo, mer känd som Kay Howard i Homicide: Life On The Street. Här finns en kock spelad av Kim Dickens (Deadwood), en elitistisk och smådryg DJ som gör motstånd mot den turistbroschyranpassade versionen av staden spelad av Steve Zahn och lokalpatrioten John Goodman (vad har han inte varit med i?).

Eftersom New Orleans är en av USA:s musikstäder, kanske den största av dem alla -  eller i alla fall den första, skymtar också folk som Allen Toussaint och Elvis Costello förbi. Redan några minuter in i pilotavsnittet hörs Professor Longhair. Det händer inte i 2 1/2 Män.

Men det största rollen spelar New Orleans själv. Både förtvivlan, livsglädjen, kampen, hoppet, traditionen, kulturen, maten och dofterna tränger ut genom tv-rutan. Man hoppas att framtiden ska bli lika givande som dess historia. Det luktar snabbt gumbo när förtexterna börjar rulla och jag känner att jag måste lyssna på Dr John. Nu.

Det är den sortens serie. Det är den sortens serie man blir kär i.

Jag vill flytta till Louisiana, lära mig spela trumpet, sitta på verandan och dricka någon grumlig sörja medans solen går ner över träsket. Jag vill byta namn till Leroy. Jag vill hänga på jazzklubb och dansa till solen går upp. Jag vill ha en tam alligator i badkaret. Jag vill äta mat med smaker som en stackars svensk inte ens kan föreställa sig.

Eller i alla fall veta var jag kan köpa soundtracket och drömma vått om DVD-boxen.

Besök Tremes hemsida hos HBO

Lyssna på Professor Longhair på Spotify

Lyssna på Allen Toussaint på Spotify

Lyssna på Dr John på Spotify

“Joni Mitchell totalsågar Bob Dylan”, skriver Aftonbladet. Hon har påstått att den helige Bob, mannen som uppfann judeafrot och envisas med att kamma publiken mothårs, är en fejk. Hon har förstås rätt.

Robert Allen Zimmerman föddes i den lilla gruvstaden Duluth i Minnesota i en judisk medelklassfamilj. Han har senare hävdat att han under sin uppväxt tågluffade med Woody Guthrie i sydstaterna och att han rymde med en cirkus. När han kom till Manhattan 1961 lämnade han rock´n´rollen, la Little Richard tillfälligt på hyllan och började umgås i (vänster)politisk medvetna folkmusikkretsar. Den unge Dylan gjorde om sig till redan nämnde Guthrie och började skriva långa agitatoriska och allegoriska texter. Under en konsert i New York 1964 hävdade han att hans föräldrar var bortgångna. De befann sig i publiken.

Några år senare tröttnade han på att vara talesman för människor som inte förstod honom. Folkmusik var för tjocka människor, hävdade han i intervjuer. Då återskapade han sig som popstjärna och både sov och duschade med mörka solglasögon på. Hans texter blev surrealistiska (the moon is not yellow, it´s chicken) och fansen tyckte inte om det. Han skaffade elgitarr och kompgrupp och vände ryggen mot de som köpte hans skivor – samtidigt som de anklagade honom för att ha sålt sig, hur nu det gick ihop. De anklagade honom för att vara Judas. Det trodde han inte att han var och kontrade med att skruva upp volymen lite till. Sedan blev han nybyggare med liten hatt, litet skägg och ganska stor familj. I åtta år uppfostrade han barn och lät motvilligt myten växa fritt. Hans texter blev mer jordnära. That big fat moon is gonna shine like a spoon.

Mannen som föddes som Zimmerman har förresten alltid hävdat att hans artistnamn kommer från släktnamnet Dillon. Alla andra hävdar att det kommer från författaren Dylan Thomas. 1975 gjorde han storstilad comeback med Blood On The Tracks, nu hade han blivit någon sorts zigenare, som alla hävdar handlar om hans separation  från hustrun Sarah. Dylan själv antydde i sin självbiografi att texterna var inspirerade av den ryske författaren Vladimir Nabokovs noveller. Han – Dylan, inte Nabokov – har tidigare påstått att han inte skriver confession songs. Sedan bjöd han på en tokreligiös period, en luvan-uppdragen-och-mörka-solglasögon period och en lever-han-fortfarande period innan han gjorde storstilad återkomst med Time Out Of Mind 1997.

Bob kan sin bluesmytologi och visste betydelsen av att hitta på en bra bakgrund. Om Robert Johnson kunde gå ner till korsningen vid midnatt och sälja sin själ till djävulen så kan väl Bob i alla fall få tågluffa med Woody Guthrie? Det är inte för mycket begärt. Och är det något jag inte litar på är det artister som säger att de bara är sig själva. Det tror jag Joni håller med om. Eller vad säger du, Roberta Joan Anderson?

Länkar:

Läs artikeln i LA Times

Besök Bob Dylans hemsida

Lyssna på intervjuer med Bob Dylan på Spotify

Läs en nybörjarguide till några av Bob Dylans bästa skivor

PS. Av bilden att döma är Bob just nu inne i en fas av äldre-farbror-kan-inte-riktigt-knyta-sin-fluga. DS

Böcker om The Rolling Stones brukar handla mer om sex och droger än om rock´n´roll, men According To The Rolling Stones sätter musiken i första rummet. Bara att tacka och läsa.

Det är lätt att driva med ett gäng snart sjuttioåringar som fortfarande åker runt och återskapar vad de gjorde i tjugoårsåldern. Jag måste erkänna att jag förmodligen skämtar om dem oftare än jag lyssnar på dem. Jag måste också erkänna att The Rolling Stones aldrig varit mitt band. Men det är också svårt att inte bli imponerad. Vi kanske kan enas om att det är ett tag sedan de var intressanta på skiva – men ur ett rent sociologiskt perspektiv finns det material  här till en hel konferens.

According To The Rolling Stones är verkligen bandets egen historia och består av citat från intervjuer gjorda speciellt för boken, men man känner onekligen igen många av anekdoterna. Det är dessutom lika intressant att se vad som kommit med som att se vad som utelämnats.

Mick Jagger, Keith Richards och Charlie Watts har spelat ihop sedan 1963. Basisten Bill Wyman hoppade av 1993 och medverkar inte. Han tyckte kanske att han redan berättat sin historia i självbiografin Stone Alone. Lite mer oväntat är att Ronnie Wood är med redan från början av berättelsen, trots att han inte blev medlem förrän 1975 (vilket är ungefär i mitten av boken), men är med i historien som fan och observatör.

Mick Taylor tycks tyvärr inte ha blivit tillfrågad. Detta trots att han var gitarrist (och förmodligen den bästa gitarristen de haft – Keith tycks hålla med) 1969-1974 på de skivorna som många anser vara höjdpunkten på bandets karriär och som helt klart huserar många av de låtar som än idag är ryggraden i deras konserter. Vi kan nämna de ganska oantastliga Let It Bleed, Sticky Fingers och Exile On Main Street. Naturligtvis även liveskivan Get Yer Ya-Ya´s Out.

Roligt att notera är att den annars kroniskt intervjutrötte Charlie Watts är en så aktiv del av boken. Som en av rockens mest stilbildande trummisar har han alltid satt musiken i första hand och inte doktorerat i kemi med de andra. Watts tycks faktiskt, lite otippat, varit väldigt inblandad i t ex utformingen av deras olika scenkonstruktioner tillsammans med Mick Jagger. Jagger själv är märkligt frånvarande i vissa kapitel av boken. Kanske beror denna lite oväntade balans på att Watts inte är lika sönderintervjuad. Eller på att han, tillsammans med Dora Lowenstein och Philip Dodd, varit med och sammanställt boken?

I utkanten finns Brian Jones, som gick från att vara något av bandets ledare och the pop star till apa på deras rygg med uppsvällt ansikte innan han fick sparken 1969. Han drunknade i sin pool kort därefter bara 27 år gammal. Här finns också Ian Stewart, permanent icke-medlem som spelade piano på skivor och turneér, men som på managern Andrew Loog Oldhams order inte fick vara med på bilder för att hans utseende inte ansågs vara rätt. Stewart gick bort 1985, 47 år gammal.

Intressant att notera: det går inte att hylla The Rolling Stones utan att hacka på The Beatles. Men de sparkar i alla fall uppåt. Sparkandet görs förvisso av medarbetare till bandet och inte av medlemmarna själva. Det är värt att minnas att dessa två band faktiskt var vänner under sextiotalet. Bägge tjänade förstås på att skivsläppen inte krockade.

Ska man bara läsa en bok om The Rolling Stones och tycker musiken är intressantare än allt runt om är det hit man ska vända sig. 300 sidor är rent av i minsta laget.

Betyg: 3 av 5 Dilletanter.

Länkar:

Besök The Rolling Stones hemsida

Läs om Get Yer Ya-Ya´s Out

Läs om The Rock And Roll Circus, som inte nämns i boken

Lyssna på svängande samlingen Hot Rocks 1964-1971 på Spotify

Det är lätt att glömma, men den Dolly Parton som står på scenen och dyker upp i intervjuer är lika mycket en skapelse av den riktiga Dolly som Ziggy Stardust någonsin var av David Bowie.

Under perukerna och bakom allt prål döljer sig en skicklig låtskrivare, skicklig affärskvinna och medveten strateg. Dum blondin är det sista hon är, även om hon kanske varit för bra på sin karaktär för sitt eget bästa. I en bransch där folk från medelklassen ofta återskapar sig som arbetarklasshjältar – skriver de inte låtar om det så hävdar de i alla fall att de tågluffat genom södern med Woody Guthrie – gjorde Parton tvärtom. Och resultatet blev en levande Barbiedocka.

Hon växte upp i en timmerkoja i Birds Creek, Tennessee som ett av elva barn. Hon har själv hävdat att den karaktär hon skapat är baserad på samhällets fnask. När Dolly och hennes mamma åkte för att handla såg de henne ofta på stan. Dollys mamma reagerade med ett bestämt fy och Dolly reagerade med ett lika imponerat wow.

Redan 1964 flyttade hon till countrymusikens huvudstad Nashville. Hon var 18 år och hade bestämt sig för att bli stjärna. Med sig i bagaget hade hon en röst som redan gjort henne till lokal kändis och en rejäl dos låtskrivartalang. Hon hade börjat skriva låtar redan i sjuårsåldern. På plats i sin nya hemstad plockades hon snabbt upp av veteranen Porter Wagoner och blev hans körsångerska. Nästan lika snabbt träffade hon sin man Carl som hon varit gift med sedan dess.

Det var förmodligen där, med en annan röst att ta hänsyn till, hon lärde sig att använda sin egen med förnuft. Hennes röst stack ut utan att hon behövde anstränga sig. Om ni vill höra skillnaden mellan en sångerska som använder sin röst för att förmedla låtens känsla och en sångerska som använder låten för att förmedla sin röst kan ni jämföra Dollys vackra originalversion av I Will Always Love You To med Whitney Houstons kanske inte fullt lika subtila version.

Just den låten skrev Dolly till Porter när hon lämnade hans band. Han hade hjälpt henne men karriären, men hans version av country var traditionell. Hon ville utveckla sin musik. När hon anklagades för att lämna countryn svarade hon jag lämnar inte den, jag tar den med mig. Fram till och med 1975 hade Parton släppt sexton album med i huvudsak traditionell country och skrivit majoriteten av låtarna själv. Vill man veta något om hennes barndom kan man lyssna på låtar som Coat Of Many Colors och My Tennessee Mountain Home.

Hennes dröm om att bli stjärna är inte ovanlig, men hon var bevisligen beredd att jobba för att lyckas. Trots detta satte hon sig inte ner och var nöjd. Under åttiotalet närmade hon sig allt mer popmusiken, ibland kanske med lite väl glassigt resultat, och lyckades också erövra även en publik som inte gillade country. Here You Come Again, 9 To 5 (missa inte hennes nagelsolo) och Island In The Stream är välförtjänta klassiker. I slutet av åttiotalet återvände hon till rötterna med den avskalade och väldigt framgångsrika Duetts tillsammans med Linda Ronstadt och Emmylou Harris.

Dolly är numera en av de stora ikonerna och eftersom hon gjort en seriefigur av sitt utseende är hon lätt att känna igen. Däremot är människan Dolly inte lika känd. Hon har styrt sin karriär, och mediebilden, med järnhand. Hennes intervjusvar är ofta roande och smarta, men utan att egentligen svara på frågan. Parton vet vad hon vill och hon tänker inte ge bort något i onödan. På frågor om sitt utseende brukar hon svara det kostar att se så billig ut.

Och det krävs intelligens att överleva i musikbranschen i mer än fyrtio år. Nästa gång du gör dig rolig på hennes bekostnad är det inte du som skrattar sist.

Länkar:

Lyssna på Dolly Parton på Spotify

Läs mer om Emmylou Harris

Läs country för nybörjare

En cynisk skildring av moderna könsroller och män som försöker hantera sin halva – och den andra. En vacker skildring av den lika omöjliga som självklara kärleken. Människor som tvingar sig själva att bli vuxna. Människor som inte inser att de borde tvinga sig själva att bli vuxna. Om Eva Dozzi inte skrev med sådan språklig precision skulle Pick Up kunna bli en tung bok även till formen, men jag sträckläser.

Pelle Svärds relation till kvinnor är inte enkel. Han har fyllt trettio men vet inte hur man närmar sig, hur man pratar, hur man beter sig. När han kommer i kontakt med Charismatic Seduction, en förening som gör män (läs “män”) av osäkra killar – och här snackar vi den sortens män som använder Slitz som bibel, anammar han deras regelverk och visar sig ha talang.

Redan författarens debutroman Jävla John, för övrigt en av de bästa svenska debutromaner jag läst, visade upp en ytterst stilsäker penna med samma flyt i språket som har gjort  t ex Nick Hornby till en världsangelägenhet. Pick Up besitter samma kvaliteér. Tyngden ligger inte i formen, utan i innehållet. Har man något att berätta behöver man inte krångla till det. Och något att berätta har onekligen Dozzi.

Men Eva Dozzi gör det inte enkelt för sig i sin andra bok. Det skulle kunnat bli en enda orgie i stereotypa karaktärer och förutsägbara intriger. Karaktärerna är högst levande och man känner för dem, i vissa fall även om man inte vill. Illusionen hon skapar håller hela vägen, kanske för att den ligger så nära en möjlig verklighet, och inte ens den sensemoral som växer fram stör. Moralkakan uteblir, Eva dömer ingen. Hon skildrar bara, både genom skratt och tårar. Jag var tvungen att ställa några frågor.

Hur valde du ämnet? Var dessa “föreningar” något du snubblade över eller var det verkligheten som kom ikapp en idé du redan hade?

Jag snubblade över en artikel i Svenskan och googlade sedan på de här seductionsajterna varvid håret raknade. I samma veva hörde jag en dokumentär i P1  om en “Pelle”-liknande kille som var helt frälst på pick-up, och kände att detta måste jag skriva om. En satir …. fast jag insåg att det skulle vara svårt att parodiera några som redan är så parodiska.

Med komediserier som t ex The Office och Curb Your Enthusiasm har det vuxit fram en form av komedi där man ibland inte vet om man vågar skratta eller borde gömma huvudet i kudden. I Pick Up finns ett flertal scener där man inte heller vet vilken väg man ska gå. Komedin och tragedin tangerar varandra. Hur medveten är du om den här balansgången när du skriver och hur får du läsaren att – förhoppningsvis – välja den känslomässiga sida du vill?

Jag vet inte om jag vill styra läsaren i någon viss riktning. Det beror ju på vad de själva har med sig. Jag älskar ju dessa tv-serier (också Extras som är i samma anda, liksom Mia & Klara och Sarah Silverman) och är förtjust i den här pinsamhetshumorn. Jag gillar väl att vrida mig i plågor i en kudde och att få läsarna att göra likadant, he he. Jag tror att man reagerar så starkt eftersom det komiska och det tragiska faktiskt ofta tangerar varandra i verkliga livet. Man vill gråta men ser samtidigt det hejdlöst roliga i situationen – iallafall efteråt. Vi har t ex bott i sommarstugan denna vinter och du skulle ha sett vissa scener i snöstorm på torrdasset när det var -25.

Eftersom det finns ett klart genusperspektiv i boken är en fråga oundviklig – tror du boken bedömts annorlunda om den varit skriven av en man?

Ja! Absolut. Allt bedöms annorlunda om man är man. Om jag varit man kanske folk hade jämfört mig med Nick Hornby eller någon annan humorist. Nu kan jag avfärdas som chick-lit (fast det är dick-lit) – eller som med Jävla John där vissa recensenter på allvar ansåg att det är “fan-fiction” – författarens drömmar om att ligga med John Lennon! Man vet inte om man ska skratta eller gråta där heller. Det är alltid lättare för en man att bli tagen på allvar och få respektfullt bemötande av t ex recensenter. Eller så ska man vara en jätteung, genialisk och svår brud. Helst också snygg.

Du nämnde Nick Hornby. Finns det några samtida författare du känner släktskap med?

Ja, honom (särskilt Om En Pojke och High Fidelity, och så finns det en scen i A Long Way Down (Fallhöjd) som jag skrattade åt så att jag höll på att kvävas i min baden-badenstol). Han är rolig och djup på samma gång. Jag är också en fan av Katarina Mazetti, några av hennes böcker är mycket bra. Grabben I Graven Bredvid är ett modernt, komiskt mästerverk anser jag (bra mycket bättre än filmen). Hon har också djup bakom stor komik, men de senaste två är inte lika bra. Jag har blivit jämförd med Ben Elton också, och de två jag har läst är jävligt kul, t ex Pop Corn, Hollywoodsatir om en Tarantino-liknande, vålddyrkande regissör som får smaka på sin egen medicin. PO Enquist är faktiskt en stor humorist i sina bästa stunder!

Men Sjöwall-Wahlöö är nog de som påverkat mig mest – jag läste deras dekalog om och om igen, började läsa dem redan som tolvåring 1969 då de fortfarande kom ut en gång om året och man fick vänta otåligt på nästa bok. Jag älskar deras stil, att blanda högt och lågt, komik med gravallvar, politiskt engagemang med närmast slapstick. Bra miljö, atmosfär, personteckning. Men även de ballade ur på slutet och blev tristare, mer pamflettartade. Sen är ju kvinnosynen hårresande märker man när man läser om dem. Även i Ed McBain (den idealiska kvinnan är underskön och stum! … kvinnor beskrivs genomgående som objekt … osv). Men det är den ju i de flesta äldre böcker, man får försöka överse. Jag läste en hel del Philip Roth som yngre och inspirerades, men honom och hans manliga/judiska amerikanska sexualångest orkar jag definitivt inte med nu.

Rent språkligt är du väldigt formsäker, trots att detta bara är dina andra roman. Är du en naturbegåvning eller ligger många års oläst skrivande i lådorna hemma?

Jag är en naturbegåvning. Språk ligger för mig, och jag har alltid läst kopiöst mycket. Kan inte leva om jag inte har en bok på gång. Men visst har jag alltid skrivit … dagböcker, sångtexter, sketcher, noveller. Jag påbörjade en roman för tio år sedan som jag inte hann fullfölja. Men Jävla John var det första jag försökte få publicerat.

Du har ett imponerande CV uppradat på bokens innerflik. Vad ska du ska bli när du blir stor?

Ha ha ha! Ja, jag har haft en oherrans massa skit- och slitjobb längs vägen (även diskare, och sånt som inte står där) och det är jag glad för! Det är just detta: erfarenheterna, själva livet (och läsandet, läsandet, läsandet) som är författarens utbildning. Jag har varit djupt föraktad som springschas och köksbiträde och även respekterad som chef. Jag tror det ger perspektiv och insikt i olika aspekter av vad det är att vara människa. Men svaret på frågan är: jag har alltid velat bli författare och i många år tänkte jag att om jag inte får ge ut åtminstone en bok innan jag dör så är mitt liv förspillt. Lite fånigt, men så är det. Nu väntar jag bara på att börja sälja utav helvete så att jag slipper ekonomisk ångest. Att få göra filmmanus av Pick Up vore också fint!

Läs mer om Jävla John

Läs om Pick Up i SvD

Läs Alfabetas presentation av Eva Dozzi

Kanada är ett stort land med en befolkning som är väldigt utspridd, The White Stripes är en liten duo som är väldigt koncentrerad. När Meg och Jack White beslöt sig turnera till ödsliga platser i norr sommaren 2007 följde ett kamerateam med. Resultatet ser vi i Under Great White Northern Lights.

2007 skulle The White Stripes släppa sin sjätte skiva Icky Thump. Deras lika traditionsbundna som egna blandning av blues, punk, country, pop och rock beslöt sig för att åka norrut och komma bort från de hårt planerade turneér som bandet brukar ge sig ut på. I filmen Under Great White Northern Lights får vi följa duon både på och bakom scenen – som kan vara både fiskebåtar och bowlinghallar. Vissa konserter bokas inte förrän 15 minuter innan bandet ska spela och vissa konserter består bara av en ton.

För mig som ofta faller pladask för allt Jack White är inblandad i (ni har väl inte missat The Raconteurs och The Dead Weather?) är det här förstås nittio minuter guld för både ögon och öron. Meg och Jack träffar folk, får skjuts av lastbilschaufförer, spelar blueslegenden Blind Willie McTell för inuiter, Jack pratar, de flyger till ytterligare en avkrok, Jack pratar, det är dagsljus kvart över elva på kvällen, Jack pratar, Meg röker, de brakar loss i ett gäng låtar som i det här sammanhanget samtliga känns som klassiker, Jack pressar Meg till att mumlande förklara att hon inte tycker om att prata, de besöker bedövande vackra landskap, sjunger Wheels On The Bus Go Round And Round på en buss, Meg röker, Jack pratar, de brakar loss i några låtar till och Meg röker. När nationalsången Seven Nation Army klingar ut är jag hög på adrenalin och ska försöka sova.

Det hela är förstås väldigt snyggt rent estetiskt – och jag skriver förstås eftersom bandet alltid varit väldigt måna om sin svart/vitt/rött-baserade visuella framtoning. Regissören Emmet Malloy förtjänar ett par röda byxor med guldkant för sitt jobb. Jack beklagar sig över att folk tror att alla bandets låtar är skrivna med linjal för att perfekt passa in i mytologin som de på klassiskt bluesmanér skapat runt sig, bara för att de alltid varit så visuellt konsekventa. Han påpekar att det börjar bli tröttsamt med folk som i alla recensioner undrar var duon ska ta vägen nu. Det har folk frågat sedan första skivan, säger Jack och ser frustrerad ut.

Kanske ligger hans storhet i att han än idag, efter tio år med både kommersiell och kreativ framgång, känner sig missförstådd och frustar av kreativitet. För att citera en annan man, vi kan kalla honom Bob Dylan, som gör nytt av gammalt och vet värdet av en mytisk bakgrund – he not busy being born is busy dying.

Betyg: 4 av 5 Dilletanter.

Länkar:

Besök The White Stripes hemsida

Lyssna på soundtracket till Under Great White Northern Lights på Spotify

Det kan inte varit lätt att vara John Fogerty. När hans Creedence Clearwater Revival släppte sin första skiva sommaren 1968 skulle man ha färgglada kläder och spela gitarrsolon som var lika långa som man var hög. Och där satt John med sin flanellskjorta instoppad i de blåa jeansen och ville bara spela klassisk rock´n´roll doppad i Mississippideltat.

Debutskivan innehåller lysande versioner av bl a Screaming Jay Hawkins I Put A Spell On You och Dale Hawkins Susie Q samt den egna och underskattade Walk On The Water. John Fogertys inskrivning i historieböckerna kunde börja.

Det skulle dröja till 1969 och bandets andra skiva Bayou Country innan han hittade formeln med Proud Mary som blev hans och bandets första klassiker. Den handlar om en man från staden som lämnar sitt jobb, flyttar till sydstaterna och börjar jobba på en ångbåt. Inte helt olikt Johns egen resa från Berkely i Kalifornien till bluesens och rockens födelseplats.

Innan året var slut hade de gett ut två skivor till (!) och fyllt på i klassikerkistan med Green River, Wrote A Song For Everyone, Bad Moon Rising, Lodi, Down On The Corner, It Came Out Of The Sky och Fortunate Son. Det blev ett ganska bra år. Även om de inte fick kritikerna på sin sida belönade publiken dem med åtta platinaskivor som motsvarar åtta miljoner sålda album och till detta åtta miljonsäljande singlar på rad. Då skulle deras bäst säljande album Cosmo´s Factory inte komma förrän sommaren året efter. Här kan vi fortsätta att fylla på med Travelin´ Band, Lookin´ Out My Back Door, Run Through The Jungle, Up Around The Bend, Who´ll Stop The Rain, Long As I Can See The Light och en version av I Heard It Through The Grapevine som förmodligen fortfarande pågår.

Inte helt oväntat började John Fogerty bli lite trött efter denna urladdning. Han skrev nästan alla låtar, spelade livsfarlig gitarr, sjöng – jäklar vad han sjöng, arrangerade och producerade. Det påstås att han ibland på egen hand också gjorde om de andra instrumenten när trummorna och basen inte blev som han ville. Efter Pendulum (Have You Ever Seen The Rain, (Whish I Could) Hideaway, Hey Tonight och den underskattade It´s Just A Thought) i december 1970 skulle det dröja nästan 1,5 år innan bandets nästa skiva Mardi Gras släpptes. Nu är 1,5 år mellan två skivor i minsta laget, då var det en evighet.

Bandet hade tappat en medlem, Johns storebror Tom hade tröttnat, och John hade mot bättre vetande – eller av bristande engagemang – gått med på att låta de andra medlemmarna bidra med egna låtar och där tog festen slut och skylten släcktes.

Creedence Clearwater Revival är än idag årligen aktuella med samlingsskivor och deras låtar spelas ständigt på nostalgistationer på radion. Fogertys effektiva melodier och hans rakt-i-nyllet-med-alla-instrument-längs-fram-produktion har åldrats betydligt bättre än många andra, och på sin tid, betydligt mer hyllade grupper. När lyssnade du på Country Joe & The Fish senast?

I England var bandet mer accepterat än i USA. Tidningen Melody Maker valde dem till världens bästa band. Fogerty påpekade skrattande i en intervju att det förvisso var efter The Beatles splittring, men ändå.

Fogertys raka texter har också åldrats betydligt bättre än många av hans kollegors som oftast bara var begripliga om man slickade samma små färgglada papperslappar som Jerry Garcia. Om ens då. Döp om Run Through The Jungle till Run Through The Desert så skulle den kunna handla om dagens amerikanska utrikespolitik. Då har jag inte nämnt den iskalla gitarr som skär genom radiovågorna när låten spelas. Man behöver inte lyssna på texten för att förstå att folk kommer råka illa ut.

I Down On The Corner sjunger Fogerty om den glädje som musiken ger honom och sprider och som – möjligtvis – gjorde att  recensenterna blev lite misstänksamma. Får musik verkligen vara roligt?

Early in the evenin’ just about supper time
Over by the courthouse they’re starting to unwind
Four kids on the corner trying to bring you up
Willy picks a tune out and he blows it on the harp

De gör det dessutom till ett av de svängigaste kompen jag hört. Och om ingen har gömt Johns flannelskjorta, lika tidlös som hans musik, står han där säkert fortfarande och tutar.

Närmare bestämt:  2/7 Stockholm, 3/7 Borlänge och 5/7 Helsingborg.

Besök John Fogertys hemsida.

Hör Creedence Clearwater Revival på Spotify.

Hör Fogertys senaste skiva på Spotify, en uppföljare på hans solodebut från 1973 – The Blue Ridge Rangers Rides Again.