En missad Rockweekend behöver inte betyda förtvivlan, gråt, skrik och allmänt självdestruktivt beteende. Det kan betyda liten småländsk festival vid namn Tyrolen Lever – det största som hänt Blädinge sedan Roger Moore inte kom.
Det där med Roger Moore hade något att göra med att han skulle ha kommit till Tyrolen 1966, men aldrig kom, eller kom efter att alla gått hem. Men det är egentligen skit samma. Det som betyder något är att Tyrolen Lever är en festival två mil utanför Växjö, som får mitt hjärta att slå ett par extra slag. Alla som är uppvuxna i ett litet samhälle förstår vad jag menar när jag skriver att festivalen är själva definitionen av begrepp som gemytlighet, sammanhållning och charm.
Jag tror inte det spelar någon roll hur många festivaler jag besöker i sommar, jag kommer inte att träffa på en sådan blandad skara människor som de jag mötte under Tyrolen Levers första dag. Där fanns bäbisar med napp, hångelsugna fyrtiotalister, mycket gamla människor i rullstol och medföljande vårdare, hårdrockare, synthare, rockabillys, rednecks, hästtjejer, en och annan bimbo, Växjös kulturelit, allmänna nördar, truckerkepskillar (se rednecks), hippies, ett par slipsmän och MC-gängmedlemmar.
När det gäller aspekterna känsla och publikutbud har Tyrolen Lever allt en festival kan ha. Mer går inte att begära, och det är imponerande att uppnå en sådan festivalkänsla i en lite folkpark. Jag måste få säga tack, buga och niga inför de eldsjälar som ordnat med denna stora lilla upplevelse, som jag sent kommer att glömma. Så ett stort tack och stående ovationer till människor som Hampus Klang, Åskar Lilja och Jacob Hector.
Den enda anledningen till att jag egentligen åkte dit, var för att få se mina gamla hjältar i Nationalteatern. Hur det gestaltade sig, ja det får Tommy skriva om, ty jag är för tagen av känslan, för att kunna uppbringa fler ord.