Många unnas säkert de fotografer som står mellan kravallstaketet och scenen, och på så sätt kommer ännu närmare artisten. Det har sina för- och nackdelar…

”In Flames! In Flames! In Flames!”

Publiken vrålar och på scenen drar trummorna och tunga gitarriff igång. Ljuseffekter och eldsflammor. Det ser spektakulärt ut.

Antar jag, eftersom jag inte ser någonting från min plats nere på ena kanten av scenen, där jag står och trängs med ett trettiotal andra människor som beviljats fotopass. Här står vi kontrollerade av vakterna i väntan på att In Flames kör en låt utan pyroteknik, eftersom säkerhetsreglerna har en paragraf om att man inte bör elda upp fotografer (även om några av vakterna förmodligen övervägde det i slutet av festivalen).

Plötsligt smäller det till när de drar av en bomb på scenen. Jag gissar på att det smäller högt också ute i publiken, men jag lovar att det inte är någonting jämfört med hur det låter för oss som står två meter från bomben.

Jag är enormt tacksam för tre saker; 1) att mitt hjärta fortfarande är ungt och starkt, 2) att jag har öronproppar, och 3) att jag, utrustad med en flaska handsprit, övervunnit äcklet av att uträtta nummer två i Bajamajorna en timme tidigare. All fotografer jag ser studsar skräckslagna upp i luften och jag är inte ensam om att tredubbla pulsen.

Så fortsätter det. Genom tre ofantligt lååånga låtar. Jag känner mig som Kenny Baker – han som satt inuti R2D2 i Star Wars – och tänker att det låter ju jävligt bra runt omkring, även om jag inte ser ett skit av showen.

Fjärde låten kör bandet utan pyroteknik och vakterna släpper ut hälften av kamerajägarna. Klen som jag är pressas jag framåt av strömmen och inser att jag sekunderna senare hamnat precis framför scenen och en meter från Anders Fridén.

Nu har vi några minuter på oss att ta foton, så det är bara att ta så många bilder som digitalkamerans minneskort rymmer och hoppas på att någon blir bra. Att pilla med inställningar finns ingen möjlighet till för en amatör, och i de allra flesta fall skyms sikten av andra fotografer eller gigantiska säkerhetsvakter.

Därefter är det rask förvisning bort längst korridoren jämte folkhavet. Möjligheten att stanna på vägen för att ta en bild över hela scenen finns inte. Man får inte stå still här. Säkerhetsregler. På ett sätt irriterande, på ett annat fullt förståligt.

Folkhavet under In Flames är vansinnigt jämfört med alla andra spelningar under Metaltowns två dagar. Marken gungar och jag irrar runt en stund innan någon rycker tag i mig och släpar iväg mig. Det visar sig, tack och lov, vara frugan, som hittat en helt okej plats att stå på. Några fler bilder blir det inte, för jag är för långt från scen och för kort i rocken för att nå över folkmassorna.

Men vad fan… Bilderna är inte allt. Att se In Flames live – även om jag under första delen stod bakom scenen och under andra delen stod toklångt bort från den – är en grym upplevelse. De kör alla favoriterna. Publiken jublar. Folk dansar, hoppar sönder bord och alla som inte slår sig fördärvade verkar vara i extas.

Som förväntat har In Flames knappast snålat på sceneffekter. Det är med andra ord massor av blixtrande strålkastare, datoranimationer på backdropen, eld och explosioner, och allt avslutas med fyrverkerier. En mycket mer värdig avslutning på metalfestivalen kan man nog inte få.

Och, jodå, några schyssta foton blev det faktiskt, även om det höll på att kosta mig både hörsel och kalsonger.